Charlotte Kalla ska öka träningsdosen ytterligare till nästa säsong, med uppemot 100 timmar, kan vi läsa oss till i TT:s Peter Wikströms artikel om Tärendötösen i många morgontidningar, däribland DN. Inget nytt där. Det här vet vi. Skidåkarna tränar som fan. Gärna mycket. Gärna hårt. Mer och mer ju längre karriären lider. Lustigt att jag använder just ordet lider. För det är ju ett lidande. Att åka skidor. Längdskidåkning är ingenting för veklingar. Det är tufft. För att nå världseliten krävs att man underkastar sig många års lidande och en stor skopa talang, naturligtvis.
Men, åter till lidandet. Slå mig i huvudet med en stekpanna om ni vill, men jag tycker mig se alltför många som stannar av i sin utveckling och rent av blir sämre med åren. Karriären blir lidande.
- "Jag har inte känt mig övertränad någon gång, man ska ju vara sliten", säger Kalla.
Jo, det är klart man ska vara sliten. Men hur sliten? Hur ofta? Hur länge? Inte för ofta, inte för länge.
Lika viktigt som det är att under mikro- och makrocykler av träning lägga in perioder av återhämtning och vila, lika viktigt borde det väl under en, förhoppningsvis, lång karriär att se likadant på "åren av träning", dvs att efter några år av mer eller hårdare träning ta ett år då man tränar mindre och låter kroppen vila mer? Vi är ju trots allt inga robotar, inga maskiner. Det måste ju finnas en rimlighet i detta? Varför inte prova att träna mindre ett år och se resultaten? Var kommer rädslan ifrån? Jag tror det skulle finnas oerhört mycket att lära av det.
Det finns så många tråkiga exempel på svenska skidåkare som gått ner sig och blivit sämre när de egentligen borde ha blivit bättre. Självklart sitter jag inte inne med någon information om träningsmängd och dylikt för dessa utövare, men det är inte svårt att gissa sig till vad som hänt, med en förblindande ambition och för mycket tid att disponera.
Elofsson är förstås det mest lysande exemplet, han slog på allvar igenom -99 i världseliten (Jag har fortfarande Pers briljanta åkning i finska Muonio på näthinnan), och den lättheten och speeden han hade i kroppen då såg jag aldrig mer sen. Jag ser likheter hos Kalla redan nu. Hon har blivit tyngre och trögare i sina rörelser, är mer sliten och gör riktigt bra resultat mer sällan. Andra skidåkare som gick ner sig är Pål-Gunnar Mikkelsplass, Christer Majbäck, Lars Håland, Jörgen Brink. Den sistnämnde har visserligen fått en strålande revival som långloppsåkare, men nog borde de tre bronsen från Val di Fiemme ha varit början på något annat?
Henrik Forsberg var ju alltid sjuk och honom fick man nästan aldrig se i full kapacitet, men det går ju att fråga sig varför han alltid var sjuk också. Daniel Rickardsson är en annan skidåkare som jag är väldigt misstänksam till vad som hänt.
Det är ett frustrerande ämne och jag sitter inte inne med något facit heller, men något är fundamentalt fel i tankesättet. Jag vet ju själv hur otroligt lite träning jag kan komma undan med och ändå prestera i närheten av min maximala kapacitet. Jag tror att träning för många elitaktiva blir en livsstil och ett beroende, där mängd och timmar på något sätt ska visa att de är professionella heltidsutövare.
7 kommentarer:
Delar din bild rakt av. Är övertygad om att många av dom tränar alltför hårt alltför ofta. Problemet många som tränar med så hög intensitet utan tid till återhämtning får är återkommande infektionskänslighet, inflammationer och skador. De tränar inte nödvändigtvis för mycket i tid, men alldeles för mycket på höga pulsnivåer vilket stressar kroppen riktigt mycket. Dom borde använda devisen train slow to race hard. Majoriteten av träningen lågintensiv för att använda tävlandet för att stimulera anaerobisk utveckling. Man ska träna så lite som möjligt för att nå kontinerlig förbättring. Stannar man i utveckling tränar man ofta för mycket snarare än för lite.
Jag tänker att det också kan förklara Johan Olssons förvisso lynniga, men likväl emellanåt storartade resultat. Han har blivit farsa, annat är viktigare. Han kan lättare vila mentalt och få distans till det hele.
Ja se bara på Rydqvist som gjorde en fantastisk säsong när hon precis blivit mamma. Alla skyller det på mammahormoner men jag sätter en spänn på att det var den begränsade träningen i 5 månader som gjorde hela vinningen. Se bara på hur det blev sen med resultaten när hon igen kunde träna "ostört"
Tycker resonerar bra men jag förstår kallas stress/slutledning efter att fattat att björgen/johaug ligger på 100+ h.
Känner hon stress är det väl än värre och dålig coaching?
Veta att man är bäst och gör rätt medan andra gör fel torde väl vara melodin att eftersträva?
Samma fel hos alla våra "världsstjärnor" i friidrott, som i många fall slocknat/avslutat sina karriärer pga skador och stressfrakturer osv?
Intressant analys. Jag vet en tjej från Borås som, tror det var i slutet av 90-talet, som var rikitgt lovande och blev tia på junior-vm. Inför säsongstarten året efter läste jag en intervju med henne. Hon hade då, med gamle världsmästaren Tomas "Oljan" Eriksson som tränare/rådgivare, ökat såväl träningsmängden som intensiteten, även på distanspassen, rejält. Jag tänkte att det här är vansinne. Mycket riktigt, nu vet jag naturligtvis inte alla omständigheter, men resultaten blev sämre o sämre, nedtränad, och efter något år slutade hon. Jag tror att man måste vara väldigt försiktig när man skall öka mängden och inte ha för hög intensitet.
Skicka en kommentar