tisdag, augusti 13, 2013

Spridda jämtländska tourtankar

Det finns mycket att säga om Tour of Jämtland. Jag har försökt samla tankarna, men det har inte gått så bra. Det spretar betänkligt. Många bilder som flimrar förbi. Många ögonblick. Många minnen. Här kommer några.

Åstorps Anders Ekh i vår jagande andraklunga efter backarna i Norge på sista etappen. Styrde upp det med erfarenhet och ackuratess. Lugnade ner gänget och bad ivriga klättrare (undertecknad inkluderad) att tagga ner. Höll ihop gruppen uppför så vi kunde köra tillsammans direkt efter toppen. Tids nog var vi ikapp och glädjande belönades han med en tredje plats i Åre.

Trippelkissandet. Cyklist nummer ett kissar i farten. Cyklist nummer två knuffar fram cyklist nummer ett. Cyklist nummer tre knuffar fram cyklist nummer två.

Lyxigt boende. Clarion i Östersund, stor och rymlig stuga i Vemdalsskalet. Tott i Åre. Högsta klass.

Graeme, vår mekaniker. Allt fungerade perfekt. Tvättning och service av allas cyklar efter varje etapp.

Kent och Caroline. Lagledare respektive langare och allt-i-allo. Två ovärderliga kuggar i det väloljade ART-maskineriet.

Mickes beslut att starta utan neoprenhandskar på första etappen. Flaxade som en fågelskrämma i klungan flera mil för att få upp värmen i fingrarna. Förgäves. Plockade upp energikakor och tappade dem i backen. Kände ingenting.

Peders nyckelbensbrott på det inledande GP-loppet. Svor högre över den missade chansen till målgång med klungan än smärtan i axeln. Fortsatte dagen därpå och slet sig igenom alla etapper. Fick hjälp med påklädning och tuggade taggtråd som ingen annan.

Kossorna som sprang över vägen när vi åkte 70 km/h i backarna efter Hommelvik. Muuu på er liksom.

Sundsvalls Tidnings uteblivna rapportering från tävlingen. Den sportsliga nyhetsvärderingen är ibland åt helvete, men handlar lika mycket om okunskap och feghet att bryta ny mark.

Henrik Öijer. Ni som har träffat honom vet vad jag menar. Och de flesta som läser min blogg har säkert träffat honom. För er som inte har träffat honom. En av svensk cykels portalfigurer, utan att göra något märkvärdigt av det. En självklar närvaro, entusiasm och passion för sporten. Smittar av sig med sin glädje, träffsäkra humor och underbara attityd.

Mina ben på sista etappen. Jag underskattade mig själv och cyklade alldeles för passivt. Kunde ha åstadkommit något betydligt bättre med rätt mod och aggressivitet. Man lär så länge man lever.

Laget. Micke, Peder, Martin O, Martin M, Tomas. Visst lyste vår orutin igenom med både jämna och ojämna mellanrum, men vi hade otroligt roligt och tog oss igenom ett etapplopp mot idel elitcyklister och höll emot bra. Det är inte illa.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är tänkvärt, roligt och inspirerande att läsa det du skrev i denna inlägg. Det tackar jag dig för!
Davide